"Hon har försovit sig" ropar Kent. Satte mig upp som om att jag hade fått en adrenalinspruta, vad är det som händer?
Jo, så här är det, Samantha (Kents dotter) har varit i Barcelona över hela julen, och hemresan var på söndagen. Flyget skulle gå 10.35. Kl. 09,15 tänkte Kent, jag ringer och hör hur det går, vad händer, jo, hon sover fortfarande. Jag tror nog aldrig Samantha har varit uppe ur sängen så snabbt som denna morgon. Kl. 09.30 sitter hon i taxin påväg till flygplatsen, hon ringer, och vi säger att hon måste be taxichauffören att köra fortare, men är man i Spanien, så är man. Väl inne på flygplatsen ringer hon igen, kan inte hitta incheckningen, "herregud, läs på tavlorna", "det gör jag, men allt står på spanska, vad ska jag göra", "LETA".
10.10 ringer Sam igen, hon är vid gaten, tack och lov.
Resan gick bra, planet landar hela 20 minuter tidigare, kan inte bli bättre. Nu ska här väntas på väskan. Jag tror nog Sam ringde 7 ggr under tiden hon stod där. Under tiden sa vi att hon fick gå till informationen, men då fick vi till svar: "Det går inte, för där står ju hela Förenade Arabemiraten, och dom skickar dunkar mellan sig, dom tar all plats där, det är inte några, det är MÅNGA MÅNGA".
När hon väl kunde gå fram, fick hon till svar att hennes väska hade åkt "1:a" klass, eftersom hon checkade in så sent, och som alla vet kommer ju dom väskorna först ut, så hon och vi hade inte behövt vänta.
Nu är allt lugnt och skönt igen.
Jag skriver igen när jag kan.
